En sak som aldrig får hända har redan hänt, och kommer att hända flera gånger. Det är såklart när man måste ta farväl till sin älskade häst.

 

Jag är helt säker på att det är något som alla önskar att de fick slippa, men tyvärr så kommer den dagen också. Att säga farväl är något av det jobbigaste som finns, och det spelar ingen roll hur länge man haft hästen, det är lika jobbigt i alla fall.

 

Jag hade min foderponny i drygt 2 år, jag grät när han lämnade gården för att åka hem till sin ägare i en månad för att sedan komma tillbaka. Nu blev det inte så, utan han vandrade vidare till trapalandas evigt gröna ängar istället, och den sorgen har jag inte kommit över än. Bara jag tänker på min fina vän så kommer tårarna, och då var det här ändå för drygt 3 år sedan...

 

Hösten 2011 försvann en annan otroligt viktig häst, och det var en av mammas första egna uppfödningar, Gesch Pati. Hon blev 21år, och hon togs bort pga att hon blev så dålig på slutet. Den hästen har funnits i hela min uppväxt och jag har så många minnen med den hästen, men ändå så har jag kommit över hennes bortgång mycket snabbare än min gamla foderponny.

 

Hur kommer det sig? Antagligen för att Geschan var sjuk och det var det bästa för henne, medan Otto togs bort mer för att de inte kunde ha honom kvar. Otto var inte helt frisk, han var triangelmärkt (blev det precis innan han kom till mig) men under hela tiden jag hade honom så var han aldrig halt, det var när han kom hem igen som han blev det.

 

Så en sak som aldrig får hända är ju att mista sin bästa vän, en dag kommer det ske, men man lever och kämpar varje dag för att man ska få vara tillsammans så länge som möjligt!