Jag har alltid varit en fegis, så den här trodde jag skulle bli lätt. Men nu vet jag inte riktigt...

 

När jag var yngre så hade jag ännu sämre självförtroende än vad jag har idag, och var faktiskt ganska osäker i ridningen. Jag gick ju på ridskola när jag var liten, och där kände man ju de flesta hästarna. Oftast var det inga problem med att rida nya hästar, men hände det något så kunde jag bli livrädd för hästen. Minns en gång när jag skulle hoppa med en liten welsh vid namn Channel, hon sprang jätte fort och tyckte verkligen om att hoppa. Det var lite läskigt, men ganska kul också. Vi red mot hindret och då hoppade hon av alldeles för tidigt, jag var liten och oerfaren så jag ramlade av mitt på hindret. Efter det vägrade jag rida henne, fick jag henne åkte jag hem igen.

 

När jag precis var på gränsen till för stor för henne så sa min ridlärare att jag skulle ha henne, jag vägrade men till slut så fick mamma mig att testa henne igen. Då var det dressyr så det gick ju bra, men sen när det var hoppning så blev jag osäker. Det gick bra ända till vi skulle hoppa sista hindret. Minns att mina ögon tårades av hennes fart, och sedan tvärnitade hon. Jag flög av och landade ännu en gång på hindret, men den här gången hoppade jag upp på henne igen och fortsatte. Det är något som jag lärt mig med åren, att man måste hoppa upp igen annars blir man rädd. Alla säger det men det är inte alltid man lyssar, men så är det faktiskt!

 

Min största rädsla nu är nog fortfarande hoppningen, men då är det höjden som spökar i mitt huvud. Jag älskar hoppning och det är bland det roligaste, men höjden är något jag backar för. Hoppträningar brukar gå bra, för då är det någon som säger åt mig att hoppa den höjden. Även på Al kan jag känna att höjden är otäck, men har jag bara hoppat det en gång så försvinner det. Al är verkligen en kanon häst om man är osäker i hoppningen, han hoppar allt utan att tveka, och det har verkligen hjälpt mig mycket.

 

Så min rädsla är helt enkelt höjden på hindrena, när det börjar komma upp mot 1m.